Nu lämnar vi novembersolen bakom oss och går in i julmånaden… kallare väder och snö väntar, liksom allt från korvstoppning till nyårsfirande… vi går in i framtiden utan att veta vad den egentligen har att bjuda på och allt som verkligen är säkert är att vi aldrig kommer tillbaka till denna stund, till detta nu… där vi sett novembersolen gå ner för sista gången…
Mästaren av mörka moln lärde mig att se att solen skiner bortom dem…Han lärde mig det orättfärdiga i att döma en människa för stunden, oavsett om det är till fördel för henne just då…
Han lärde mig så mycket om livet,
framför allt att man kan skapa en tröja av en petflaska…
Ju äldre man blir desto mer inser man hur ung man verkligen var igår!Kramar <3<3<3
Om man nu tycker det är så viktigt att få uttrycka sin rabiata eller hatiska mening, varför då gömma sig bakom anonymiteten som många gör? Tar inte det bort lite av kicken… eller är det tanken på att plåga och förnedra som är det viktigaste?
Frågan om det fria ordet kommer alltid att vara komplicerad. Med frihet följer ansvar… egentligen…
Kramar <3<3<3
Jag grät en skvätt i lördags, tyst… utan att vilja tröstas av andra än nallen jag fått låna av Yngsteman…
Avskyr när folk sätter sig på en och tycker de vet bäst… och behandlar en som ett barn, fast de inte har någon rätt att göra det!
Då är det bara nallen som kan trösta… det nedtryckta barnet inom mig…
Kramar från mig <3<3<3
Kärlek kan inte dö. Vi kan välja bort den, på grund av den blir obekväm eller krävande eller vad vi nu må ha för motiv, men den dör inte!
Jag ser det så tydligt på människor omkring mig… på par som skilt sig eller separerat och funnit ny hjärtevän… lågan som brinner där i djupet, som speglar sig i ögonen och vägrar att låta sig döljas för den som vågar se… inte ens besvikelse eller hat kan kväva den.
Det har fått mig att inse att inte ens den starkaste kärlek gör en människa lycklig, det är så mycket mer som ska till…
Kramar <3
Kristina kände hur saxen gnagde sig in i skinnet efter ändlösa meter av klippta mattrasor. Den lilla högen på golvet framför henne var den tredje för dagen, ändå klagade hon inte. Hon hade suttit bredvid sin mor vid näverkonten många gånger redan, och hon längtade tills det var dags att bära upp den på vinden. I år skulle det bli nya trasmattor till jul. Hösten hade fått ett fast grepp om naturen och det var brått att få allt på plats innan kylan och mörkret gjorde det omöjligt att sitta vid vävstolen.
Anna Stina såg på sin dotter och tyckte att det var helt nyss som jäntebarnet satt på golvet och lekte med sin slitna docka. Då var hon blond som en veteåker, men tiden hade färgat hennes mjuka lockar som numera nådde långt ned på ryggen. I solskenet kunde man se rödskär bryta igenom, något som Kristina gärna dolde under kluten. Någon hade nämligen sagt att flickor med rött hår var lättsinniga och hade ett häftigt temperament. Det var inget som passade sig på den här gården.
Modern kände en våg av vemod svepa genom henne. Hon tänkte att det troligen var sista gången som de skulle sitta på kökssoffan och klippa mattrasor, i vart fall innan dottern hade ett eget hem att värna om. Karl Gunnar bort i kroken hade redan varit och talat vid Kristinas far. ”En bra pojk, det där”, hade fadern konstaterat.
Kvinnorna arbetade vidare, fortfarande under tystnad. Kristina kände värmen från kaminen. Hon log, utan att egentligen veta varför. Kanske var det känslan att vara älskad som lockade fram leendet, eller bara glädjen i att finnas till. Hon hade nära till tacksamhet, det var hon glad för. Saxen gnagde sig obemärkt allt djupare in i skinnet. Nu var det inte många bitar kvar.
Copyright AL 2010
Uppvaknandet
Hur vet jag vad som är verkligt? Sitter jag verkligen här, eller drömmer jag bara.
Hur vet jag?
Hur många gånger har jag inte vaknat och varit tacksam för att allt var en dröm – bara för att inse att jag fortfarande sover!
Så, hur vet jag?
Kanske är verkligheten som närmast när jag flyger, högt över jorden utan vingar eller plan, eller när jag faller hårt och skoningslöst ned igen – utan kontroll – och vaknar upp, sekunden innan jag tar mark.
Ja, hur vet jag?
Kanske är det så att dö. Ingen förlorad tid, inget mörker eller ljus som möter mig. Kanske jag bara står där och andas ut, i ögonblicket, och tackar min skapare för att jag vaknat i tid.
Det här är en del av mitt skolarbete, vilket betyder att jag är upphovsman med allt vad det innebär.
Känner att jag vill skriva något, så här på Den Internationella Kvinnodagen.
Jag är tacksam över att jag lever i Sverige idag, att jag får åtnjuta frukterna av det arbete som de som kämpat för mina rättigheter har sått fröna till en gång. Förändringar tar tid och begrundan. Det är inte i Sverige vi har störst behov att kvinnodagen, även om det finns saker att arbeta på även här…
Det är lustigt att du vet vad vänskap är
när du kräver det av mig.
Det är lustigt att du vet vad lojalitet är
när du tycker att min brister.
Det är lustigt att du kan skilja på rätt och fel
när du tillrättavisar mig.
Det är synd att du i all din klarsynthet
tappat förmågan att se din egen spegelbild.
